HD-dom – Sten Burwall

Högsta domstolen

baserar sin dom på dagens plan- och bygglagar som medför

ett retroaktivt domslut med logiska brister

Prejudicerande dom i HD den 9 december 2022

Sammanfattning
1. HD håller helt riktigt fast vid föregående dom i MÖD att avslå byggloven.
2. HD har även hörsammat mitt krav på att stärka planbeskrivningens roll.
Av allmänt intresse
– Det är dock, med vissa undantag, fortsatt fritt fram att bygga ihop två- och flerbostadshus i villaområden. Oklarheterna i regelverket kvarstår. Det som avgör är vem som vinner ett överklagande.
– Domen är retroaktiv , vilket innebär att dagens regler tillämpas på något tidigare som bestäms av sin tids lagar. Varför bryter HD mot denna fundamentala princip?

(Detta uppslag kan förekomma utanför sin hemsida. Det förekommer referenser till hemsidan och den som vill veta mer kan gå till https://stenburwall.se)

Utvärdering

Högsta domstolen skriver i denna sin prejudicerande dom: “Med hänsyn till den betydelse som planbeskrivningen har för den kommunala beslutsprocessen måste det anses ligga i lagstiftningen att vad som anges i beskrivningen väger tungt vid tolkningen av en oklar planbestämmelse.“

Det avgörande blir hur planbeskrivningen är formulerad. Planbeskrivningen, enligt HD-domen, “väger tungt vid tolkningen av en oklar planbestämmelse”. Men HD lyckas inte själv med att tillämpa detta i domen.

Centrala begrepp tappade sin mening efter 1987

1. Denna dom handlar bl.a. om begreppen friliggande/fristående och enfamiljshus som är den typ av hus som får uppföras enligt planbeskrivningen i aktuellt fall.
Begreppet fristående blir svårtolkat i regelverket efter 1987, beroende på att motsatsparet “fristående – sammanbyggt” blir borttaget. Begreppet enfamiljshus blir svårtolkat då begreppet hus blir definierat efter antalet bostäder i “en-, två- och flerbostadshus”.

2. När HD ska tolka friliggande enfamiljshus i planbeskrivningen, blir tolkningen grundad på dagens begreppsstruktur som leder till felaktiga slutsatser utifrån begreppen en-, två- och flerbostadshus istället för från begreppen en-, två- och flerfamiljshus.
Samlingsbegreppet fristående enfamiljshus blir i domens punkter 9 och 10
– godtyckligt grundat på begreppet enbostadshus i TNC95,
– men det skulle godtyckligt hellre kunna vara en- och tvåbostadshus enligt lagen PBL eller
– flerbostadshus eftersom detaljplanen inte begränsar antalet bostäder per enfamiljshus.

Domen gör i praktiken alla alternativen möjliga eftersom gällande regelverk efter 1987 saknar en användbar logisk begreppsstruktur som skapar klarhet. Antal bostäder är en egenskap som bör ligga lägst i en hierarkisk struktur och känneteckna begrepp som ligger över, t.ex. enfamiljshuset, som kan ges en egenskap som en-, två- eller flerbostadshus. (Se mer om en vettig struktur i sista yttrandet under Logiken.)

Anvisningarna, som var gällande lag, nämner inte egenskapen en-, två- eller flerbostadshus.
Det gör inte heller detaljplanen som skiljer mellan fristående enfamiljshus och sammanbyggda flerfamiljshus. Ingen av hustyperna förbjuder två eller fler bostäder i familjens hus.

Dagens regelverk klarar inte av sin uppgift. Men det används i en dom som därmed blir retroaktiv.

(Specifikt i detta fall:
Det väsentliga är att byggloven blev avslagna av HD. Dock blev de det på felaktiga grunder. Det borde ha varit baserat på detaljplanen Stortorp III från 1966-68 och därmed på det då gällande regelverket som var Kungliga Byggnadsstyrelsens anvisningar från 1950.)

En ologisk dom blir mer ologisk

HD håller fast vid domen i MÖD och avslår byggloven. I punkt 9 konstaterar HD att i beskrivningen anges att området, med bevarande av villastadskaraktären, ska kompletteras med friliggande enfamiljshus och “att endast enbostadshus och inte tvåbostadshus får uppföras i området“, men i punkt 11 “att det för enbostadshus inte krävs bygglov för att inreda ytterligare en bostad“.
– Det är motstridiga definitioner. Att inreda ytterligare en bostad medför att ett enbostadshus blir lika med ett tvåbostadshus, som dessutom inte får uppföras. (1 = 2) är en logisk omöjlighet, där 2 dessutom anses förbjudet.

Centralt i denna konflikt är begreppet tvåbostadshus. Detta begrepp kan inte skilja ett enfamiljshus med två bostäder från ett tvåfamiljshus. Det går inte heller efter domen i HD. Byggloven borde ha ogiltigförklarats för att de är tvåfamiljhus, ett begrepp som dock inte finns i regelverket. Istället förbjuder HD tvåbostadshus, för att sedan i domens sista punkt påstå att de är tillåtna.

Det är klart att i ett första steg ska enbart enbostadshus tillåtas. En onödig begränsning som strider både mot mitt och grannen Hjalmars bygglov för tvåbostadshus i enfamiljshus. Om två extrabostäder delar på entré och kök: räknas det som en eller två bostäder? I det senare fallet blir det ett flerbostadshus och definitivt om ingen delning sker. Till detta kan Attefall tillkomma med ytterligare bostäder för enfamiljshus definierat som enbostadshus (ibland tvåbostadshus), oklara begrepp som inte håller i praktiken.

En ologisk dom kompletterar en tidigare ologisk dom

Det som händer är att en prejudicerande dom i MÖD P 13376-19, som gjorde planbeskrivningen irrelevant och som innehåller flera ologiska slutsatser, (se analys av denna dom överst i Logiken och upplev hur (1+1=0) och (1+0=0)), kompletteras nu med en prejudicerande dom i HD, som också innehåller ologiska slutsatser. Det beror främst på att lagstiftaren och myndigheten har skapat en ologisk begreppsstruktur. Det är helt klart att problemen inte kan lösas med hjälp av domstolar, eller andra instanser, som utan kommentarer vill anpassa sig till motstridiga regelverk. Min förhoppning var att HD skulle påpeka behovet av en logisk struktur (se under Logiken). Utan att påtala bristerna, fattar MÖD och HD ologiska och retroaktiva domslut. Kan den enskilde, efter denna dom, tro på det som står i en detaljplan, som Europarätten kräver?

Ologiska slutledningar utifrån givna fakta

Domstolens egen tillämpning av sin dom, som innebär att tolka begreppen fristående och enfamiljshus med hjälp av planbeskrivningen, visar alltså att tolkningen görs utifrån en ologisk struktur som bygger på begreppen en-, två- och flerbostadshus. Att enfamiljshus skulle vara lika med enbostadshus, har inget med verkligheten att göra och är därmed emot EG-rätten. Jag fick själv i början av 70-talet bygglov för ett tvåbostadshus på fastigheten Valthornet 4, liksom grannen Hjalmar på Valthornet 3 hade fått i början av 60-talet. Extrabostäderna har egen ingång, kök, bad, tvättstuga, vardagsrum och sovrum. Många bygger om sina källare till bostäder osv.

I domens punkt 10 skriver HD:
“I de anvisningar som fanns från Kungl. Byggnadsstyrelsen vid antagandet av stadsplanen (publikation 1950:2) används, i och för sig, begreppet fristående hus för att beskriva egnahems- och villabebyggelse som kan omfatta såväl enbostadshus som tvåbostadshus.”
I anvisningarna nämns inte en- eller tvåbostadshus, så det stämmer inte. Utan HD baserar det antagligen på att grannen Hjalmars kombinerade enfamiljshus och tvåbostadshus var känt av bygglovsavdelningen och planförfattaren när detaljplanen skrevs.

Vi har två fakta och två slutsatser:
1. Bygglovsavdelningen/planförfattaren godkänner tvåbostadshus.
2. Bygglovsavdelningen/planförfattaren godkänner enbart enfamiljshus och motsätter sig därmed tvåfamiljshus (som annars är vanliga i trädgårdsstaden).
Slutsats 1: Bygglovsavdelningen/planförfattaren förstår att tvåbostadshus kan vara enfamiljshus och inte behöver vara tvåfamiljshus. Den kan skilja på dessa begrepp.
Slutsats 2: HD distanserar sig från dessa fakta i punkterna 9, 10 och 11 i sin dom och drar ologiska och retroaktiva slutsatser, baserat på en ologisk struktur som inte kan göra skillnad mellan dessa olika begrepp.
I punkt 11 påstås att enbostadshus även kan vara tvåbostadshus enligt den motstridiga domen i HD. Byggloven som är tvåbostadshus kunde därför ha godkänts, men HD tonar ner det, som tur är.

Huvudproblemet här är inte vad man får bygga, utan det är avsaknaden av kvalitet på regelverket och dess tolkning. Kan samhället acceptera att dess Högsta domstol hamnar i sådan belägenhet?

Orsaker

Vän av ordning undrar nu hur en dom från HD kan innebära
– distans från fakta och verkligheten,
– avsaknad av logik på flera plan,
– retroaktiva tillämpningar.

Alternativ 2, där småhus/enfamiljshus är en- och tvåbostadshus, är ett lagligt alternativ, enligt dagens PBL. Det är därför motparten valde att kalla sina hus för tvåbostadshus, för att försöka få en laglig grund.
– Att använda alternativ 2 (PBL) eller som i denna dom alternativ 1 (TNC95) är retroaktiva tillämpningar som i västvärlden inte hör hemma i ett rättssamhälle.
– Bygglov 1 och 2, i ett område där begreppet B II gäller, kräver försvar av bygglovens fyra våningsplan som beror på en retroaktiv tillämpning av 0,7-meters- och 1,5-meters-reglerna. Vi har sedan 1987 exempelvis 0,7-meters-regeln som ger tre våningar i B II (3 = 2).
– Husen är dessutom inte enfamiljshus utan tvåfamiljshus, begrepp som HD inte klarar av att hantera, då de saknas i regelverket.

HD väljer alternativ 1, där enfamiljshus är enbostadshus. Alla alternativen leder till att HD hamnar i ologiska och retroaktiva slutsatser.

Framtid generellt

1. Efter 1987 innehåller inte lagen begrepp som fristående och sammanbyggt och därmed inte heller tidigare regler för när sammanbyggt är tillåtet eller förbjudet.
2. Lagen bygger på begreppen en-, två- och flerbostadshus och inte på en-, två- och flerfamiljshus.
3. Om det inte finns tydliga begränsningar i detaljplanen är det fritt fram att bygga ihop två- och flerbostadshus i villaområden.
4. Dessa hus kan göras högre än i detaljplaner före 1987. Därefter medför 0,7-meters- och 1,5-meters-reglerna att B II i praktiken blir B IV osv. B II blir alltså dubbelt så högt, istället för två våningar är det tillåtet med fyra.
5. Efter nya domen från HD bör planbeskrivningen få ökad status i denna bedömning. Men domstolens egen tillämpning av domen i det aktuella fallet visar inte det.
6. Lagstiftningen ger inte mycket ledning utan makten hamnar hos den som kan tolka detaljplanen bäst. Det är i första hand bygglovshandläggaren men även den som överklagar. Denna dom kommer framdeles att fortsätta medföra oklara situationer med åtföljande processer.
7. Totalt sett innebär denna dom en liten framgång, men för att nå ända fram behövs den politiska vägen med syfte att ändra begreppsstrukturen i regelverket.

Domslut

Domen blev upplagd på Högsta domstolens hemsida som ett prejudikat. Det ger domen en stark ställning som dock avsevärt försvagas av dess beroende av ett motstridigt regelverk som gör att domen i praktiken inte fullt ut fungerar i sitt försök att återupprätta planbeskrivningen.

HÖGSTA DOMSTOLENS DOM
Mål nr P 266-22, P 270-22, P 272-22
meddelad i Stockholm den 9 december 2022.

SAKEN
Bygglov för nybyggnad av tvåbostadshus m.m.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolens domar 2021-12-21 i målen
P 8502-20, P 8504-20 och P 8506-20
__________
Mark- och miljööverdomstolens domar se Bilaga

DOMSLUT

Högsta domstolen fastställer Mark- och miljööverdomstolens domslut.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

HÅ Fast Invest AB har yrkat att Högsta domstolen ska fastställa mark- och miljödomstolens domslut.

Bygglovs- och tillsynsnämnden i Huddinge kommun, Sten Burwall och Berit
Burwall har motsatt sig att Mark- och miljööverdomstolens domar ändras.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. HÅ Fast Invest AB ansökte om bygglov för nybyggnad av ett tvåbostadshus på var och en av tre fastigheter i Huddinge.

2. För platsen gäller en stadsplan från 1968. På plankartan är det aktuella området betecknat med BFII. Enligt planbestämmelserna avses med B att området får användas endast för bostadsändamål och med F att området får bebyggas endast med hus som uppförs fristående.

3. Byggnadsnämnden avslog ansökningarna med hänvisning till att den planbeskrivning som finns för området bara medger att fristående enfamiljshus (numera enbostadshus) uppförs, alltså inte tvåbostadshus. Efter överklagande beslutade länsstyrelsen att byggnadsnämndens beslut skulle upphävas och ärendena återförvisas till nämnden. Länsstyrelsen beaktade bl.a. vissa anvisningar av Kungl. Byggnadsstyrelsen från 1950 där termen fristående hus förekommer och betecknar områden med egnahems- och villabebyggelse i ett öppet byggnadssätt, vilket länsstyrelsen bedömde inte utesluter också tvåbostadshus.

4. Mark- och miljödomstolen gjorde i allt väsentligt samma bedömning som länsstyrelsen. Mark- och miljööverdomstolen har däremot kommit fram till att stadsplanen och dess planbestämmelser om fristående hus ska tolkas som att planen tillåter endast enbostadshus. Avgörande för domstolens tolkning av stadsplanen har varit formuleringar i planbeskrivningen till planen. Byggnadsnämndens beslut om avslag på ansökningarna om bygglov för tvåbostadshus har därmed fastställts.

Planbeskrivningens betydelse

5. Enligt 4 kap. 30 § plan- och bygglagen (2010:900) ska en detaljplan bestå av en karta för det område som planen omfattar och de bestämmelser i övrigt som behövs. Tillsammans med detaljplanen ska det vidare enligt 31 § finnas en beskrivning av hur detaljplanen ska förstås (en planbeskrivning). I 33 § föreskrivs utförligt vilket närmare innehåll som denna planbeskrivning ska ha, bl.a. ska planens syfte anges. Ytterligare föreskrifter om planbeskrivningens innehåll finns i 33 a–35 §§. Planbeskrivningen utgör en integrerad del av underlaget vid kommunfullmäktiges antagande av detaljplanen (se t.ex. också 5 kap. 29 och 32 §§).

6. Även om planbeskrivningen inte är rättsligt bindande, är den ett viktigt underlag för tolkningen av detaljplanen och dess innebörd (se också ”Naturmarken i Hemmeslöv” NJA 2020 s. 786 p. 15 samt prop. 1985/86:1 s. 618, prop. 1989/90:37 s. 56, prop. 2009/10:170 s. 214 och prop. 2013/14:126 s. 179). Med hänsyn till den betydelse som planbeskrivningen har för den kommunala beslutsprocessen måste det anses ligga i lagstiftningen att vad som anges i beskrivningen väger tungt vid tolkningen av en oklar planbestämmelse.

Bedömningen i detta fall

7. Som framgår av det föregående gäller för området en stadsplan från 1968. Stadsplanen är antagen med stöd av 1959 års byggnadsstadga. Tolkningen av stadsplanens bestämmelser ska göras utifrån byggnadsstadgan och de andra regler och den praxis som gällde då.

8. Det kan konstateras att beslutsprocessen för antagande av en stadsplan enligt byggnadsstadgan i det nu relevanta avseendet väsentligen var densamma som den enligt plan- och bygglagen. Det som anges i beskrivningen till stadsplanens bestämmelser ska alltså väga tungt när syftet med planen fastställs.

9. Enligt stadsplanens karta och bestämmelser får området bebyggas endast med hus som uppförs fristående. Av dessa planhandlingar framgår inte entydigt vad som avses med ”fristående”; begreppet i sig är inte klart utan kan uppfattas på olika sätt. I den beskrivning som utarbetades till stadsplanen – och som låg till grund för kommunalfullmäktiges beslut att anta den – anges emellertid att området, med bevarande av villastadskaraktären, ska kompletteras med friliggande enfamiljshus. Det finns därmed stöd i beskrivningen för att planen ska förstås så att endast enbostadshus och inte tvåbostadshus får uppföras i området.

10. I de anvisningar som fanns från Kungl. Byggnadsstyrelsen vid antagandet av stadsplanen (publikation 1950:2) används i och för sig begreppet fristående hus för att beskriva egnahems- och villabebyggelse som kan omfatta såväl enbostadshus som tvåbostadshus. Med beaktande av planbeskrivningens uttalade syfte kan emellertid anvisningarnas allmänna och rådgivande kommentarer inte föranleda någon annan bedömning av stadsplanens innebörd än att denna tillåter bara enbostadshus.

11. Som Mark- och miljööverdomstolen har funnit är den planerade nybyggnationen således inte förenlig med planen (se 9 kap. 30 § första stycket 2). Avvikelsen kan inte anses vara liten eller förenlig med planens syften (se 9 kap. 31 b § 1). Det förhållandet att det för enbostadshus inte krävs bygglov för att inreda ytterligare en bostad (se 9 kap. 4 c §) påverkar inte bedömningen av avvikelsens karaktär och innebär inte i sig att det finns förutsättningar för bygglov till de nu sökta åtgärderna.

12. Mark- och miljööverdomstolens domslut ska alltså fastställas.

I avgörandet har deltagit justitieråden Johnny Herre, Svante O. Johansson, Dag Mattsson (referent), Malin Bonthron och Cecilia Renfors. Föredragande har varit justitiesekreteraren Malin Broman Lindfors.