Principer
Övergripande principer
Några principer
- Här tar jag upp några allmänna principer. De är hämtade från mitt första yttrande till Högsta domstolen 2022-01-11 där några sidor sorterats om för att förtydligas.
- – I en rättsstat ska lagarna inte strida mot utan vara i enlighet med människors rättsuppfattning.
- – Lagar ska vara logiska och förutsägbara. Definitioner ska ingå i strukturer som följer en logik som överensstämmer med rättsuppfattningen.
- – De ska inte vara retroaktiva, utan förvaltningsrättsliga beslut ska baseras på den lag som gällde när besluten togs och som beslutsfattaren utgick från för att få legalitet.
- – De ska vara enkla att tolka för gemene man. Oklarheter strider mot rättsstatens princip och att ”land ska med lag byggas” förutsätter att reglerna har en rimlig klarhet och tydlighet varifrån en medborgare kan ställa en berättigad och rimlig förväntan.
Nödvändiga ändringar
- Det handlar om att hitta tillbaka till grunderna, för stadsplanering och bygglov, där en del gick förlorat efter 1987 och 2010, då regelverket blev baserat på ologiska begreppsstrukturer.
- – En grundläggande ändring är att begreppen en-, två- och flerbostadshus respektive en-, två- och flerfamiljshus får tydliga definitioner som skiljer dem åt, där de förra är egenskaper hos de senare.
- – Detaljplaner styr antalet våningar i bostadshus med beteckningar som BII, BIII osv. Dessa har satts ur spel av 0,7-meters- och 1,5-metersreglerna, som bör tas bort respektive korrigeras.
- Husen är exempel på hur 0,7-meters-regeln leder fel när det handlar om att bygga takvåningar. Jag har sett hur många månaders extra byggtid dessa tak har krävt med sina kupor och ge mindre boyta i förhållande till högre bygg- och driftskostnader. Husen hade blivit lättare att sälja utan de årslånga rabatter, som innehavarna ändå får betala senare och mer därtill.
Avsaknaden av definitioner och därmed av klarhet
- En grundläggande ändring är att begreppen en-, två- och flerbostadshus respektive en-, två- och flerfamiljshus får tydliga definitioner som skiljer dem åt, där de förra är egenskaper hos de senare.
- MÖD 2016:25 ger exempel på oklarheter i PBL och TNC 95 varifrån följande kan hämtas:
- ”Varken PBL eller TNC 95 ger någon ledning i frågan om vad som ska vara avgörande vid gränsdragningen mellan en- eller tvåbostadshus och flerbostadshus.”
- “Varken i förarbetena eller i kommentaren till PBL har begreppet en- eller tvåbostadshus definierats. Hur begreppet ska tolkas är således upp till rättstillämpningen att bestämma.”
- ”Som Boverket har framhållit är TNC 95 det mest använda och heltäckande hjälpmedlet när det gäller definitioner på byggområdet.”
- I brist på alternativ blir MÖD tvungen att använda TNC 95 i sin dom, ett i sitt eget tycke dåligt underlag. PBL saknar även definitioner för en- och tvåfamiljshus, fristående och sammanbyggt m.m.
- Vidare från domen:
- ”Den definition av begreppet radhus som finns i TNC 95 innehåller visserligen en anmärkning om hur begreppet avgränsas vid fastighetstaxering. Boverket anser dock att det inte framstår som rimligt att i PBL-ärenden låta fastighetstaxeringen avgöra om något ska bedömas som en- eller tvåbostadshus eller som ett flerbostadshus. Inte heller kan fastighetsindelningen eller upplåtelseformen vara avgörande.”
- Boverket famlar i blindo helt förståeligt. Boverkets ovisshet bör ersättas av regler och begrepp som är logiska och förutsägbara och som existerar inom hållbara strukturer. En central fråga är vad som är skillnaden mellan enfamiljshus, tvåfamiljshus och tvåbostadshus som i vårt bygglovsärende. Ett svar gavs redan 1907, att det avgörande är för vem ”det egna hemmet innehafves med en större eller mindre grad af äganderätt och därmed förenad känsla af trygghet i besittningen”.
PBL/PBF igår emot principer
- Detaljplaner styr antalet våningar i bostadshus med beteckningar som BII, BIII osv. Dessa har satts ur spel av främst 0,7-metersregeln men även 1,5-metersregeln. Beteckningen BII betyder högst två våningar, men kan i praktiken bli fyra våningar med dessa regler. Vill man ha högst fyra ska det stå BIV. Fler våningar än normalt, medför de största avvikelserna mot landskapsbilden.
- Tillkomsten av 1,5-metersregeln, för markens lägsta medelnivå invid ytterväggen, gäller som definition av källare. Denna nivå invid ytterväggen kan skapas genom uppfyllnad mot väggen t.ex. med hjälp av murar. Huset blir en våning högre som man försöker dölja på ett konstlat sätt.
- Lagen bör skrivas om så att markens medelnivå gäller tomten som helhet och inte bara bara invid ytterväggen.
- En viktig rättsprincip är att regler ska vara enkla att tolka och använda. MÖD 2016:40 ”innefattar en bedömning av hur markens medelnivå ska beräknas och om en källare ska anses vara en våning”. Domen åskådliggör hur komplicerat det blir att definiera ett källarplan. För det första att ett enkelt källarärende ska behövas drivas ända upp till överdomstolen, som för det andra behöver göra en omfattande utredning där man hamnar på centimeters-nivån.
- Huruvida det är ett ekonomiutrymme eller en bostad är lättare att avgöra utifrån hur ytan används enligt Anvisningarna. Domen gäller en fastighet i en stadsplan från 1929. I denna MÖD 2016:40 kan man läsa att PBL föreskriver att den aktuella planen ska tolkas enligt ÄPBL och ÄPBF. Detta är en form av retroaktiv lagstiftning som inte kan tillåtas och måste ändras. Om det 1929 saknas en lämplig lagstiftning, så ligger Kungliga Byggnadsstyrelsen anvisningar 1950:2 närmare i tiden och av väsentligt högre kvalitet.
- En annan motsägelse är 0,7-metersregeln som tillåter att bygga tre våningar i områden som enbart tillåter två våningar enligt B II. De flesta människor klarar av att räkna till tre (3). När de då ser hus med fler än två våningar i B II, strider det emot deras matematiska och logiska sinne och rättsuppfattning. Det bör även gälla lagstiftaren. Det är då bättre att tillåta B III.
- Det behövs tydligen en lag som förbjuder nya lagar att uppenbart komma i konflikt med människors rättsuppfattning. Sedan gäller det att lagstiftaren har det logiska sinne som krävs för att tillämpa lagen, men kan då åtminstone ställas till svars. Finns den möjligheten idag utan att behöva gå till Europarätten?
Lagstiftarens brister
- Lagstiftningen har blivit oklar och svår för gemene man att tolka rätt, liksom för Huddinge kommun som två gånger först godkänt och därefter tagit avstånd från samma bygglov 2017 och 2019 på Valthornet 3.
- Vi har kunnat se i rättsfallen ovan att ÄPBL/ÄPBF, PBL/PBF och Boverkets regler lämnar stora hål och logiska motsägelse som strider mot rättsstatliga principer.
I många domar har MÖD/MMÖ konstaterat många brister och fått nöja sig med att försöka döma med bristerna som grund, men inte kunnat framföra krav på förändring.
- En lösning skissas i följande avslutning ur en artikel av Anne Ramberg i tidskriften Advokaten nr 3 2014:
”Högsta domstolens delvis nya och mer aktivistiska hållning om man så vill, har enligt min mening blivit nödvändig i takt med Europarättens och unionsrättens inflytande. Men framförallt som en följd av att lagstiftaren i ökande omfattning inte gör det den ska.
Lagstiftaren brister i flera hänseenden. För det första tar inte riksdagen sitt ansvar när det gäller att lagstifta och täppa till hål, även när dessa är uppenbara… För det andra har lagstiftaren blivit allt vårdslösare. Kvalitén på dagens lagstiftningsprodukter är nästan genomgående sämre än tidigare. För det tredje bortser regering och riksdag ofta från remissinstansernas yttranden och därtill även från Lagrådets kritik, även i de fall den är allvarlig. För det fjärde – och kanske mest allvarliga – har riksdagen i ett stort antal lagstiftningsärenden övergivit grundlagens och Europakonventionens grundläggande rättsstatliga principer.
I brist på en författningsdomstol innebär det anförda att jag bejakar HD:s nya och mer aktivistiska hållning. Det är enligt min mening istället, mot bakgrund av Europadomstolens praxis, unionsrätten och lagstiftarens tillkortakommanden, särskilt angeläget att HD fortsättningsvis inte intar den försiktiga hållning som man tidigare av naturliga skäl gjort, utan tar det ansvar som lagstiftaren överlämnat. Lagstiftaren kan ibland behöva en normativ blåslampa!
Anne Ramberg
Kommentar
- Jag har nu prövat detta.
- – HD är inte dimensionerad för sådana uppgifter.
- – HD tvingas bryta mot logiken och förbudet mot retroaktivitet på grund av ett motstridigt regelverk och avsaknaden av en logisk begreppsstruktur.