Logiken – Sten Burwall

Logiska juridiska strukturer

är grundläggande element i en rättsstat

Inledande slutsatser

Regelverket har sedan 1987 haft antalet bostäder, såsom en-, två- och flerbostadshus, som centrala begrepp med oklara och motstridiga definitioner.

Begreppen en-, två- och flerbostadshus respektive en-, två- och flerfamiljshus bör få separata definitioner. De först nämnda är enbart egenskaper hos de sist nämnda. Det ska inte vara likhetstecken mellan ett enfamiljshus och ett enbostadshus. “Med bostad avses, enligt Terminologicentrum, TNC, hus, lägenhet, rum eller annat utrymme att bo i” (Boverket). Begreppen ”bostad” eller “hus” motsvaras av en ”innehavares upplåtelseform”, såsom hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt.

Ett tvåbostadshus kan vara både ett tvåfamiljshus och ett enfamiljshus med en extra bostad. I det förra fallet är det två upplåtelseformer i det senare en enda.

Människorna sätter sin rättighet och typ av upplåtelseform som det centrala, alltså om det är hyresrätt, bostadsrätt, tomträtt, äganderätt e.dyl. En struktur kan utgå från upplåtelseformen. Se Logiken.

PBL definierar småhus som en- och tvåbostadshus medan TNC som enbostadshus

– Begreppen en-, två- och flerbostadshus respektive en-, två- och flerfamiljshus bör få tydliga definitioner som skiljer dem åt, där de förra är egenskaper hos de senare.
– Eftersom man får uppföra bygglovsbefriade s.k. Attefallshus, ska rent logiskt kommuner inte heller kunna begränsa tillkomsten av extralägenheter inne i huvudbyggnaden, så länge som deras totala yta är mindre än huvudlägenheten. Det är ofta källare som inte längre behövs, utan som numera byggs om exempelvis till två nya lägenheter. Enfamiljshus är inte lika med en- eller tvåbostadshus, men kan ha de egenskaperna och lite till.

Den medborgare som köper ett enfamiljshus med tillgång till tre bostäder, (enligt ett exempel där två av dem delar på ett kök och med ett Attefall skulle ge fyra bostäder), den lever i verkligheten till skillnad från regelverket.
Se Rättsuppfattningen och Logiken.

Bristande logik i begreppsstrukturen

Fastighetsägaren har genom sin advokat Lars Biertz hela tiden hävdat att planbeskrivningen är betydelselös. I sitt senaste yttrande hänvisar han till en prejudicerande dom i Mark och miljööverdomstolen MÖD med allmän påverkan, i detta fall byggt på en tvist i Lysekil som fått en ologisk och undermålig dom 2019, men är ändå prejudicerande eftersom den är fattad av en överdomstol.

Denna dom har något korrigerats av en dom i HD den 9 december 2022. Den lider av likadana brister i logiken som domen i MÖD. Bägge baseras på samma begreppsstruktur byggd på begreppen en- och tvåbostadshus.

Domen i MÖD utgör grunden för regelverkets alternativ 3 (se Rättsuppfattningen) nämligen:
”Planbeskrivningen ska inte användas för tolkningen alls, det vill säga en förändring av tidigare praxis, vilket innebär att även flerbostadshus skulle kunna uppföras.”

Kompletterande utveckling av talan gällande Högsta domstolens mål nr Ö266-22, Ö270-22 och Ö272-22.

Enligt motpartens advokat Lars Biertz är domen P 13376-19 ett viktigt prejudikat. Denna dom från MÖD bekräftar en tidigare dom från MMD, P 2680-19, som opponenter i Lysekil överklagat.
I min förra ”Utveckling av talan” kommenterade jag denna del enbart utifrån några motsägelsefulla begrepp. Jag har bett motparten skicka in fler rättsfall med samma prejudicerande inriktning. Men de avstår. Det återstår därför för mig att göra en logisk analys av denna dom.

– Planbeskrivningen enligt MÖD och MMD:
”Av planbeskrivningen i aktuellt fall framgår att planens syfte är att möjliggöra cirka tio gruppbyggda småhus alternativt enskilt byggda villor.”
– Slutsats: Det finns två alternativ (1 + 1 = 2) antingen enskilt byggda villor (en- och tvåbostadshus) eller sammanbyggda småhus vanligtvis radhus och kedjehus innehållande cirka tio bostäder.

– Planbestämmelsen enligt MÖD och MMD:
”Det innebär att bestämmelsen inrymmer såväl enbostadshus som flerbostadshus.”
– Slutsats:
Det finns två alternativ (1 + 1 = 2) dels enbostadshus, dels flerbostadshus.

De två alternativen (1 + 1) i planbeskrivningen överensstämmer med de två alternativen (1 + 1) i planbestämmelsen. Enskilt byggda villor är ofta enbostadshus, medan radhus ofrånkomligen är flerbostadshus liksom de är flerfamiljshus. Det finns ingen motsättning mellan beskrivning och bestämmelse. De överensstämmer i vad man får bygga, nämligen antingen villor eller radhus/kedjehus.

”Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att aktuell planbestämmelse i en central del inte överensstämmer med det som kommer till uttryck i planbeskrivningen.” MÖD anser tydligen att bestämmelsens möjlighet att bygga flerbostadshus krockar med beskrivningens villor och radhus. Oklarheter orsakar konflikter, inte i utgångsfakta ovan, utan i felaktiga slutsatser.
Flerbostadshus är en specificerande underkategori och egenskap hos exempelvis radhus och även hos många villor. Radhus och kedjehus är flerbostadshus och flerfamiljshus. De består av flera kopplade enfamiljshus som därmed blir flerbostadshus. Äldre enfamiljshus går dessutom alltmer mot att bli flerbostadsfastigheter när f.d. källare byggs om till lägenheter och kompletteras med Attefallare.

Vi testar två felaktiga antaganden. Om flerbostadshus skulle vara det enda tillåtna alternativet och att dessutom, enligt TNC 95, om enfamiljshus skulle vara detsamma som enbostadshus, då faller villor ifrån. Men radhus återstår ändå som ett alternativ (1 + 0 = 1).

Planbestämmelsen i Lysekil tillåter förutom radhus även större hyreshus, som är uteslutna i planbeskrivningen. Bägge dokumenten behövs för att få rätt bild.
Båda parterna i tvisten inser inte att planbeskrivningens radhus/kedjehus är flerbostadshus. Flerbostadshus ska tydligen ha fler än tio bostäder. Hur många fler? Trots avsaknaden av definitioner klarar inte parterna av att räkna till tio och inse att det är fler än en eller två. Tiobostads radhus innehåller fler bostäder än ett en- och tvåbostadshus.

I både beskrivning och bestämmelse ingår både villor och radhus (1 + 1). Men MÖD och MMD utesluter bägge alternativen, vilket ger resultaten (1 + 1 = 0) och (1 + 0 = 0), som är totalt felaktiga slutsatser på den absolut lägsta basala nivån.

Vi ser en avsaknad av logisk förmåga som har kunnat upptäckas på alla nivåer från lagstiftaren via myndigheten ner till den dömande nivån.

Oklarheten i och oförståelsen för begreppet flerbostadshus medför en slutsats i domen på ologiska grunder: ”inte utrymme att tolka bestämmelsen utifrån planbeskrivningen och vad som där anges om hur planen ska förstås”.

Slutsatser

MÖD liksom MMD åsidosätter därmed planbeskrivningen helt och hållet med avsikten att förringa dess betydelse på ett sätt som jag, med stöd av Lagrådet, inte kan se att ens Plan- och Bygglagen har som avsikt trots alla dess oklarheter och misstag.
Ologiska lagar och regler behöver ändras. Mina överklaganden under fem år har i ökande omfattning visat hur begrepp bör definieras. Högsta Domstolen bör fastställa dem inför lagstiftaren och Boverket, så att mark- och miljödomstolar får möjlighet att döma rätt. Detta ska inte enbart skickas vidare till den politiska nivån, för att begravas i en utredning eller liksom PBL bli ett offer för en politikers klantigheter.
HD bör tydligt markera vad som ska gälla, så att en bristfällig dom direkt kan korrigeras eller återförvisas till domstolen för att göra om och göra rätt. Undermåliga domar ska inte kunna användas som prejudikat.

Sten Burwall
[email protected]

Denna dom utgör en justering av regelverkets tredje alternativ att: “Planbeskrivningen ska inte användas för tolkningen alls”.

I slutsatserna 2 och 3 har jag fel. Problemen behöver föras upp på politisk nivå för att få en logisk definitions- och begreppsstruktur eftersom domstolen tydligen inte kände sig kunna greppa komplexiteten.

Det behövs en logisk struktur som jag tar upp här nedan. Enligt HD-domen ska planbeskrivningen kunna användas vid tolkning av oklara bestämmelser. Men när domstolen tolkar begreppet enfamiljshus med hjälp av planbeskrivningen, så blir det grundat på begreppet enbostadshus utifrån en struktur som leder till ologiska slutsatser.

Godkännandet av detta bygglov kan ha skett med två olika motiveringar.
– I detta fall har man bortsett från planbeskrivningen som rekommenderar villor och parhus.
– Det blir svårare efter domen i HD. Istället är det möjligt att utgå från att parhus är tillåtna och att de kan sammanbyggas.

Regelverket efter 1987 tar inte upp begreppen fristående/enskilda hus gentemot sammanbyggda/kopplade hus. Därför tar detaljplaner normalt inte upp dessa begrepp, då de saknar referens i lagen, som detaljplanen Stortorp III har i Anvisningarna. Det är en stor svaghet med regelverket som måste återställas.

Brister i logiska strukturer

Brister i regelverket

Den som köper ett enfamiljshus kan skilja på om huset innehåller en, två eller flera bostäder. Det klarar inte svenska rättsregler av att hantera.
Köparen vet att den har rätten till ett enfamiljshus liksom andra i området. Men inte heller det klarar svenska regler av. Grannens enfamiljshus kan rivas och likställas med två- eller flerfamiljshus.
Det kan även bli tre- och fyravåningshus trots att det ska vara högst två våningar. Att bygga fyra våningar på höjden i ett en- till tvåvåningsområde är en större avvikelse mot landskapsbilden än att bygga ett parhus i ett villaområde.
Regelverkets brister strider mot rättsmedvetandet och därmed mot Europarätten.

Centrala begrepp har tagits bort ur lagen. PBL/PBF har sedan 1987 haft antalet bostäder som centrala begrepp såsom en-, två- och flerbostadshus, som inte är entydigt definierade.

Enligt vissa regler påstås enfamiljshuset enbart vara ett enbostadshus.
Enligt lagen är småhus både ett en- och tvåbostadshus.
Det kan även bli ett större flerbostadshus. Om villor och parhus rekommenderas i planbeskrivningen ska det enligt PBL och MÖD negligeras. Det innebär att trädgårdsstaden ska bli mer lik miljonprogrammet, när det borde vara tvärtom.

Domen från HD den 9 dec 2022 är ett litet steg i rätt riktning. Ett stort problem är att det fortfarande saknas en användbar logisk struktur som skissas på nedan. Det måste lösas på den politiska nivån.

En logisk struktur med “innehavares upplåtelseform” i centrum

Centralt i denna konflikt är benämningen tvåbostadshus. Denna benämning kan inte skilja ett enfamiljshus med två bostäder från ett tvåfamiljshus. Skillnaden ligger i att det i första fallet finns en (1) enskild upplåtelseform med sin(a) innehavare medan i det andra fallet två enskilda.

Människorna ser denna skillnad, eftersom de har upplåtelseformen som det mest centrala, såsom hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt och vad den omfattar. De vet vad de som innehavare har hyrt eller köpt och har huvudansvar för.

– Ett parhus för två familjer har två sammanbyggda upplåtelseformer av någon typ med var sina innehavare, medan ett enfamiljshus, som innehåller flera bostäder, har förstahandsinnehavare av en upplåtelseform av någon typ, även när någon bostad hyrs ut i andrahand. Skattelagstiftningen klarar av skillnaden.

– Attefallshuset liksom andra extrabostäder, efter om- och tillbyggnader, ingår i huvudbostadens och huvudinnehavares upplåtelseform.

– Under fristående/enskilda finns främst enfamiljshus.
– Under sammanbyggda förekommer en mängd benämningar på både flerfamiljshus och flerbostadshus som parhus, radhus, kedjehus, hyreshus, studentbostäder och äldreboenden.
– Det är först på en lägsta nivå som begreppen en-, två- och flerbostadshus kan komma in, om behov finns att specificera nivån ovanför.

Det behövs en struktur som är i enlighet med människors rättsuppfattning och EG-rätten och som håller över politiska maktskiften. Se vidare under Principer.

Typ av upplåtelseform och antal bostäder

För exempelvis enfamiljshus, enskilda eller sammanbyggda till flerfamiljshus, finns inget skäl att begränsa antalet bostäder. Lagstiftaren har gett den okränkbara möjligheten att bygga s.k. Attefallshus.
Det bör därför inte kunna förbjudas att ha fler bostäder även innanför egnahemmets/rättighetens väggar, om de extra bostäderna utgör högst halva ytan, t.ex. en ombyggd f.d. källare.

Vad ska gälla i framtiden?

Inlagan nedan till MÖD har sin tyngdpunkt på motsättningen mellan tidigare och nuvarande försämrade regelverk. Centrala termer i Anvisningarna är begreppen fristående och sammanbyggt. Medan i PBL nämns termen fristående enbart i samband med uthus och väderskydd medan begreppet sammanbyggt inte ens berörs.

Begreppet “hus” nedan grundas på Anvisningarna. Det kan bättre uttryckas med begreppet “innehavares upplåtelseform” och “fristående” med “enskild”. Annars utgör Anvisningarna enligt nedan i många avseenden en bättre grund för framtiden.

Utveckling av talan gällande Mark- och miljööverdomstolens mål nr P 8502, 8504 och 8506-20

Förslag till beslut
Det är ställt utom tvivel att de nekade byggloven inte kan godkännas enligt detaljplanen och Kungliga Byggnadsstyrelsens anvisningar 1950:2, nedan benämnt Anvisningarna, som var gällande lag. Vi har inte retroaktiv lagstiftning.
Alla parter i denna process vill dessutom ha svar på alla de väsentliga punkter och slutsatser som tas upp och inte minst vill rimligen motparterna, som är länsstyrelsen, ordföranden i MMD och advokatfirman Goddaslaw, veta vad som ska gälla i framtiden.

1. Logisk juridisk struktur i grova drag

Jag kommer att ta upp centrala begrepp som fristående, sammanbyggt, enfamiljshus, tvåbostadshus, ekonomiutrymmen och källare m.m. En grundläggande del i en juridisk analys ligger i att finna begreppens logiska struktur och hur de hänger samman i hierarkiska nivåer.
Det som kännetecknar en rättsstat är att definitioner är logiska och förutsägbara samt inom ramen för en struktur som håller.
– På den översta nivån är huvudfrågan huruvida ett hus är fristående eller sammanbyggt.
– På mellannivån, under fristående finns egnahem/enfamiljshus, medan under sammanbyggt finns exempelvis två- och flerfamiljshus.
– De kan i sin tur, på den lägsta nivån, specificeras som en-, två eller flerbostadshus.

I det hus där jag växte upp, bodde justitierådet Hjalmar Karlgren, en på 60-70-talet levande legend när man råkade träffa juridikstudenter. Han menade att
– i normalfallet ska man bara behöva läsa innantill i lagen, som är möjligt i Anvisningarna,
– annars får man göra en logisk analys utifrån ursprungliga syften och rättsmedvetandet.
Analysen och den logiska strukturen behövs vid granskningen av de begrepp som ligger till grund för motparternas argument, som inte gäller i Stortorp III, men inte heller bör gälla för nyare detaljplaner.

2. Fristående eller sammanbyggt enligt Anvisningarna

Det som Länsstyrelsen och MMD anser sig ha haft att ta ställning till är om tvåbostadshusen är förenliga med detaljplanens bestämmelse om fristående hus:
“Mom. 2. Med F betecknat område får endast bebyggas med hus som uppföres fristående.”

Denna planbestämmelse ska jämföras med Anvisningarnas bestämmelser som är gällande lag för Stortorp III.
“§ 4 mom. 2. Fristående eller kopplade hus.
Vid … stadsplanesystem, som användes för reglering av egnahems- och villakvarter eller liknande bebyggelse där bostäder förekomma, är bestämmelse enligt detta eller följande moment obligatorisk. Sammanbyggnad av huvudbyggnader har i dylika fall ej ansetts kunna medgivas i annan omfattning än att sådana byggnader kunna få sammanbyggas två och två i gemensam tomtgräns (kopplade hus).”
“§ 4 mom. 3. Fristående hus.
Om endast fristående hus avses att medgivas, vilket är det vanligaste byggnadssättet inom områden som här avses, gives bestämmelsen följande lydelse:
»Med F betecknat område får bebyggas endast med hus som uppföras fristående.»
Avser stadsplanen att hålla möjlighet öppen för att sammanbygga gårdsbyggnader i tomtgräns, t. ex. om detta motiveras av befintlig bebyggelse och rådande byggnadssätt, användes den i mom. 3 alternativt angivna lydelsen:
»Å med F betecknat område skola huvudbyggnader uppföras fristående.»”

Första slutsats: I Stortorp III med beteckningen BF ska inte bara huvudbyggnader vara fristående utan även gårdsbyggnader enligt den överensstämmande formuleringen i Anvisningarna och detaljplanens bestämmelser. Ingendera får sammanbyggas (kopplas) i tomtgräns eller i övrigt.

Plankartan styrker skillnaden mellan begreppen fristående och sammanbyggt,
– då den skiljer på fristående hus i BF och sammanbyggda hus i BS,
– där de senare innehåller sammanbyggda två- och flerfamiljshus såsom parhus, radhus och flerbostadshus, som blev flyttade till en annan plan.

Planbeskrivningen bekräftar detta, eftersom endast “fristående enfamiljshus” är tillåtna, med avsikten att vara egnahem för en familj. De avslagna byggloven gäller däremot sammanbyggda tvåfamiljshus/parhus, som är avsedda för två familjer och hör hemma i BS. Människor kan, enligt normal rättsuppfattning, tydligt se skillnaden mellan hus tillhörande en respektive två familjer.

Slutsats:
Detta spörsmål är enkelt att lösa, eftersom det bara handlar om att läsa innantill i detaljplanens tre dokument och i Anvisningarna. De avslagna byggloven är sammanbyggda tvåfamiljshus hus i BS och inte fristående enfamiljshus/egnahem i BF.
Bägge dessa husformer kan vara tvåbostadshus i betydelsen att innehålla två bostäder.
Tvåbostadshus är en underkategori till bägge dessa husformer i den hierarkiska strukturen. Tvåbostadshus är alltså inte en unik egenskap/beteckning som skiljer fristående enfamiljshus i BF från sammanbyggda tvåfamiljshus i BS, utan är enbart en specificering av bägge. Det har inget särskiljande förklaringsvärde och bör inte användas i det syftet, vilket motparterna gör.

– En logisk juridisk analys visar alltså upp en struktur där begrepp som fristående enfamiljshus liksom sammanbyggda till tvåfamiljs- och flerfamiljshus utgör övergripande kategorier, medan enbostads-, tvåbostads- och flerbostadshus är exempel på underkategorier, som specificerar antalet bostäder i en övergripande kategori.

3. Anvisningarna kontra PBL-kunskapsbanken

Med hjälp av detaljplanen och Anvisningarna kan de centrala begreppen definieras. Men det går inte med hjälp av PBL och PBF som saknar viktiga definitioner och en struktur. Kommunen har klagat på det. Termen fristående nämns i PBL enbart i samband med uthus och väderskydd medan begreppet sammanbyggt inte ens berörs.
– I PBL utgör kombinationen en- och tvåbostadshus en central, men odefinierad och missvisande utgångspunkt. Den ligger på den hierarkiskt lägsta nivån tillsammans med enbostadshus och tvåbostadshus i en struktur utan klarlagda relationer över eller under.
– Begrepp, som “tvåbostadshus” och “sammanbyggda en- och tvåbostadshus” eller “visuellt uppfattas”, förekommer inte i PBL, PBF eller Anvisningarna. Försök till definitioner görs i Boverkets PBL kunskapsbanken, men det blir oklara svårhanterliga resonemang runt graden av självständighet, visuellt och funktionellt, samt oklarhet runt försök att göra tekniska gränsdragningar. (Se mitt överklagande 2020-07-31.)
– De saknar anknytning till det grundläggande historiska syftet med sina förklaringsvärden.
Begreppet tvåbostadshus, ett centralt begrepp i motparternas argument, har stora brister eftersom
– det är enbart en underkategori, både till fristående enfamiljshus som innehåller två bostäder i BF, och till sammanbyggda tvåfamiljshus i BS,
– det har därmed ett otillräckligt särskiljande förklaringsvärde, exempelvis i den aktuella tvisten, eftersom det kräver en förklaring för vem huset är avsett, antingen för en familj eller för två
– och att det saknar bakomliggande historiska syften och avsikter, vilket är en uppgift för överdomstolen att tillföra som hållpunkter i den logiska strukturen.
Begrepp som egnahem eller kombinationer där familj ingår, som i begreppet fristående enfamiljshus i Stortorp III, medför istället ett särskiljande förklaringsvärde.
För att förstå detaljplanen, Anvisningarna och även PBL, måste man förstå det bakomliggande historiska syftet med egnahem. Jag har tidigare redogjort för det, men kan behöva förtydligas.

Ett tidstypiskt dokument är det från Stockholms stadsfullmäktige 1907:
“Nyttan af att framför allt de mera bemedlade klasserna sättas i tillfälle att bilda egna hem torde vara så allmänt erkänd att någon mera omfattande utredning däraf icke är nödvändig. Redan den omständigheten, att bostaden i det egna hemmet innehafves med en större eller mindre grad af äganderätt och därmed förenad känsla af trygghet i besittningen är af stor och uppenbar betydelse. Men egnahemsfrågan är icke allenast en bostadsfråga… Det med egna hemmet oftast förenade trädgårdsarbetet bidrager ock härtill och utgör en hälsosam motvikt mot ensidigt industriarbete.”
Osv.

Detta exempel från 1907, visar att denna fråga redan från början var gemensam för både höger och vänster i politiken. Begreppet folkhemmet myntades först av högern och togs sedan över av Per Albin Hansson. Folkhemstanken och egnahemsrörelsen var nära knutna till varandra och förenade det politiska fältet. 1800-talets industrialisering och nedsmutsning av städerna ledde till att man insåg betydelsen ren luft och tillgång till ljus och grönska för hälsan. Familjen kom i fokus och barnen uppmärksammades. De nya strömningarna resulterade med tiden i etablerandet av småhusområden.

De startade i mitten av 1800-talet i förslummade städer som London med etablerandet av villastäder. Husen definieras här som en- eller tvåfamiljshus, med betoning på familj, en idé som vi importerade. (Se mitt yttrande 2020-06-22.)
Anvisningarna vill exempelvis
– i “egnahemsområden” “tillvarataga de fria tomtutrymmena för trädgårdsanläggning” genom bestämmelser om avstånd mellan hus och tomtgräns (§6) och hur stor del av utomhusytan som får begränsas av inomhusyta (§7). (Attefallshus medför en minskad utomhusyta.)
Benämningen villa nämns i Anvisningarna alltid ihop med begreppet egnahem som sätter i centrum frågan, av vem det egna hemmet innehafves med en större eller mindre grad af äganderätt, och inte av begreppet en- och tvåbostadshus eller visuellt uppfattas, som är underordnade begrepp som inte förekommer i detaljplanen eller Anvisningarna.
– Enfamiljshuset/egnahemmet med betoning på familjen och människan, inte på bostaden, ger både förklaringsvärdet och det bakomliggande syftet. Begreppet fristående enfamiljshus/egnahem stämmer överens med BF, medan sammanbyggda tvåfamiljshus stämmer med BS.
– Trädgårdsstaden är ett begrepp som kan innehålla bägge formerna, men detaljplanen för Stortorp III tillåter uttryckligen enbart “fristående enfamiljshus”, som är en överkategori med normalt en eller två bostäder som specificerande underkategorier.

Slutsats:
I en rättsstat ska reglerna vara logiska och förutsägbara samt inom ramen för en struktur som håller. PBL medför problem på grund av sin otydlighet, vilket ökar i PBL-kunskapsbankens oklara struktur och försök till tekniska gränsdragningar.

Anvisningarna visar i vilken riktning domslut och lagstiftning bör gå. När Anvisningarna och detaljplanen utgör bedömningsgrunder, tillhör en- och tvåbostadshus en underkategori till begreppet egnahem. Motparterna inser naturligtvis det, men vill få besked om vad som ska gälla i framtiden:
– Antingen är det de definitioner och synsätt som har legat bakom skapandet av egnahemsområden som ska gälla
– eller å andra sidan är det felkategoriserade definitioner utifrån felaktiga premisser som inte fungerar, inte ens i ett historielöst land.

4. Källar- och ekonomiutrymmen samt antal våningar

Till sist om ofullständigheten i det tekniska begreppet bostad, som bara är en av egenskaperna hos ”enfamiljshus, villa, egnahem och småhus”, som sätter familjen/människan i centrum och därmed omfattar en uteplats som trädgården samt det egna behovet av ekonomiutrymmen:
“§ 1 mom, 1. Byggnadskvarter.
b) och c) Område för bostadsändamål.
I begreppet bostadsändamål innefattas all användning av en bostadstomt som direkt hör samman med användningen av bostaden som sådan. Medgivandet att använda marken för bostadsändamål innebär sålunda rätt att i byggnad eller byggnader på tomten inreda, ej endast bostadslägenheter, utan även de ekonomiutrymmen av olika slag som fordras för fastighetens användande för bostadsändamål. Alltefter omständigheterna i varje särskilt fall kunna dylika utrymmen ingå i själva bostadshuset (huvudbyggnaden). Där icke annat föreskrives genom stadsplanebestämmelserna finns utan vidare rätt att förutom huvudbyggnad uppföra även andra byggnader innehållande dylika ekonomiutrymmen, t. ex. garagebyggnad för de inom fastigheten boendes privata behov samt uthus eller andra gårdsbyggnader innehållande exempelvis bränsleförråd, redskapsskjul, cykelstall, tvättstuga.”

I Anvisningarna samlas källaren tillsammans med uthusen under den gemensamma och övergripande kategorin ekonomiutrymmen. Ekonomiutrymmen är inte bostadsutrymmen. En källare är ett ekonomiutrymme mer eller mindre under mark. Hur såg exempelvis källaren ut i villor år 1950?
Husen från 1800-talet kunde ha en liten utgrävd matkällare. Under 1900-talet grävdes källarna ur, när nya ekonomiutrymmen tillkom, främst pannrum, tvättstuga och garage.

Dessa källarfunktioner håller idag på att försvinna. Eventuella garage läggs ofta vid sidan om. Matkällaren är ersatt av kyl och frys, tvättstugan av tvätt/torkmaskin(er) och pannrummet av en lättplacerad apparat. Dessa vitvaror och apparater inryms i badrum och kök eller annat utrymme på valfri bostadsvåning. Källaren behövs inte längre.
Följdriktigt är därför undervåningarna, i de avslagna byggloven, avsedda för bostadsutrymmen.
Undervåningarna är därmed varken ekonomi- eller källarutrymmen enligt Anvisningarna. De kan därför inte kombineras med två fulla våningsplan i BFII, eftersom tre fullt utnyttjade bostadsvåningar definieras som BIII.

Tekniska rådet skriver: “Det hus som avses att uppföras enligt det nekade bygglovet är helt klart parhus/radhus med källare…”. Men undervåningarna är alltså inte källare i de avslagna byggloven. Begreppet källare är här en benämning endast utifrån PBF som är fixerad vid höjden på kringliggande mark. Med hjälp av bl.a. murar vill markägaren, i de avslagna byggloven, på konstlat sätt höja marken för att få undervåningarna klassade som källare. Men PBF gäller inte i Stortorp III. Avsikten med undervåningarna är bostadsändamål, som enligt Anvisningarna inte är ekonomiutrymmen, utan räknas in i antalet våningar som ska vara BII.

ÄPBF (1987) och senare PBF (2011) innebar att beteckningen ekonomiutrymmen blev begränsad till i huvudsak jordbruksfastigheter. Istället infördes begreppet källare, som en funktion av den omkringliggande markhöjden enligt 1,5 meters-regeln, en misslyckad förändring. Som vi kunnat konstatera har källarfunktionerna krympt ihop och behöver inte längre en källare att vara i. Utan de placeras i valfritt bostadsutrymme på valfri våning. Inte ens garagen ligger alltid under mark utan definieras bäst som ekonomiutrymme. Begreppet ekonomiutrymme är en övergripande kategori som innehåller underkategorier som uthus, garage och källare. Att bryta ut källaren och föra upp den i hierarkin är ologiskt.

De vanligaste villaformerna innehåller ett och ett halvt plan eller två våningsplan, ofta med källar-/ekonomiutrymmen, som numera byggs om till en undervåning med bostadsutrymmen och extralägenhet(er). Det medför tre våningsplan i BII. Det bör tillåtas och är i enlighet med det allmänna rättsmedvetandet, eftersom villorna inte kan ha kvar museiutrymmen. Man behöver kunna bygga om utrymmen som inte längre har ekonomi- och källarfunktioner. De hade från början rätt antal våningar. Även nya bygglov ska från början ha rätt antal bostadsvåningar och ska därmed följa Anvisningarna, detaljplanen, landskapsbilden samt kommunens avslag, när avslaget är baserat på någon av dessa faktorer. (I Stortorp III gäller inte 0,7 meters-regeln lika lite som 1,5 meters-regeln.)

De avslagna byggloven är försedda med takterrasser med färdiga golv och en takbyggnad ovanför trapporna. De har fyra våningsplan. I kombination med övriga boendevåningar borde dessa hus få beteckningen BIV. Byggloven avviker speciellt på höjden från det rådande byggnadssättet på platsen och därmed landskapsbilden. De har på goda grunder fått avslag. Att bygga fyra våningar på höjden i ett en- till tvåvåningsområde är en större avvikelse mot landskapsbilden än att bygga ett parhus i ett villaområde. Det gäller särskilt när den understa våningen inte är nergrävd utan bara delvis dold med uppfyllnad runt om.

Slutsats:
PBF bidrar till felkategoriseringar. Det handlar åter om att läsa innantill i Kungliga Byggnadsstyrelsens anvisningar 1950:2 som är en genomtänkt produkt på mer solid grund. De avslagna byggloven har inte källar- eller ekonomifunktioner, utan undervåningarna är bostadsutrymmen. Det leder till att den s.k. källaren enligt PBF medför tre bostadsvåningar i BII (betyder två bostadsvåningar). PBF gäller inte i Stortorp III. Men däremot gäller kommunens avslag på goda grunder.

PBF innebär avsteg från fungerande begrepp som dessutom har fjärmat sig från utvecklingen. Den s.k. källaren i PBF medför att man kan bygga tre våningar med bostadsutrymmen i BII, som tillåter två. Då är det ärligare att ta bort den s.k. källaren och tillåta BIII. Källare, som inte är ekonomiutrymmen, bör inte heller tillåtas i nya detaljplaner utan korrigeras i domslut.

Att ta loss begreppet källare ur ekonomiutrymmen och föra upp den i hierarkin är ologiskt och leder fel. I Anvisningarna utgör ekonomiutrymmen en övergripande kategori, vilket begreppet källare inte gör, lika lite som exempelvis begreppet en- och tvåbostadshus.

Anvisningarna har av Mark- och miljööverdomstolen använts i flera fall vid tolkning av planer och bör i mycket högre grad ersätta/komplettera PBL och PBF vid bedömning av detaljplaner även av senare datum.

5. Kommunens bestämmanderätt och parkeringar

Området i Stortorp med sammanbyggda hus, med beteckningen BS, fick ett parkeringshus och togs bort ur Stortorp III. Detaljplanen fastslår att det “i övrigt förutsättes att på varje tomt erforderligt antal uppställningsplatser för fordon anordnas”. Detta accentueras numera av ett stigande behov av laddningspunkter, som alltså inte ska stå ute på vägen utan vara inne på tomten.

Parkeringstalet för småhus har av kommunen satts till “2”, alltså är två parkeringsplatser rekommenderade per hushåll för egen och besöksparkering. Lantmäteriets avstyckning i tre tomter, avsedda för var sitt småhus med gemensamhetsanläggningen GA:1 med sina maximala höjdangivelser, följer parkeringsbestämmelserna och detaljplanen.
De nekade bygglovens tvåfamiljshus går emot allt detta.

6. Slutliga frågor

Med vilken rätt har Länsstyrelsen och ordföranden i MMD att gå emot kommunens rådande planbeslut och bestämmanderätt, i flera avseenden enligt punkterna ovan utan att ha något stöd? De har inget stöd vare sig i detaljplanen, Anvisningarna eller i det historiska syftet med egnahemsområden med sina begrepp och förklaringsvärden.

Det som kännetecknar en rättsstat är att reglerna är logiska och förutsägbara samt finns inom ramen för en struktur som håller. Dagens lagar och förordningar, PBL och PBF, saknar alltför mycket av det. De är otydliga, saknar definitioner och kontakten med verkligheten samt historisk anknytning. PBL-kunskapsbanken innebär inget förtydligande utan saknar en genomtänkt struktur med brister i logik utifrån fel utgångspunkter.

Denna brist gäller både det år 2017 avvisade bygglovet på Valthornet 3 och de nu aktuella byggloven som alla har mötts av starka protester. Alla byggloven blev godkända av kommunen, men som den numera tar avstånd ifrån. De har försvarats av motparternas tolkning av PBL-kunskapsbanken, som är i konflikt med människors rättsuppfattning. Är inte det ett ytterligare bevis på kaoset och bristen på lämpliga och förutsägbara regler?

Bör inte Anvisningarna, tillsammans med en tydlig logisk juridisk struktur, spela en väsentligt mycket större roll som komplement och ersättning, även vid bedömning av nya detaljplaner? Annars kommer utvecklingen via prejudicerande domslut att gå i Boverkets historielösa, strukturlösa och ologiska riktning, som vi till slut inte kan ta oss ur.

Stortorp 2020-12-15
Sten Burwall
[email protected]
0707349800
Valthornet 4 och 5