Rättsuppfattningen

Människors rättsuppfattning

ska vara grunden för lagstiftningen

Syfte

Detta uppslag visar hur regelverkets tre alternativ strider mot rättsuppfattningen och därmed mot EG-rätten. Ett krångligt regelverk medför fler processer och högre kostnader.

Regelverkets tre alternativ

Dagens regelverk ger tre olika möjligheter:
  1. Planbeskrivningens enfamiljshus tolkas bokstavligt vilket innebär att endast enbostadshus får uppföras.
  2. Planbeskrivningens enfamiljshus tolkas som motsvarande dagens småhus vilket innebär att en- och tvåbostadshus får uppföras.
  3. Planbeskrivningen ska inte användas för tolkningen alls, det vill säga en förändring av tidigare praxis, vilket innebär att även flerbostadshus skulle kunna uppföras.”
  • Domen i HD innebär att ett bygglov för ett enfamiljshus ska följa punkt 1. Men kan därefter kompletteras med extra bostäder inne i huset enligt punkt 2 och 3.
  • Punkten 3 gäller inte bara inom ett enskilt hus utan främst vilka typer av hus det handlar om.
  • Under rubriken Politiken beskriver jag bakgrunden till hur de motstridiga alternativen 1-3 kom till. Och under rubriken Logiken hur alternativ 3 dessutom blev förstärkt av en prejudicerande dom i MÖD P 13376-19, som har stora brister i logik.
  • Yttrande gällande Högsta domstolens mål nr P 266-22, P 270-22 och P 272-22.
  • Motstridiga alternativ
  • I kommunens yttrande till HD för man fram tre motstridiga alternativ för bedömning av byggloven:
  1. Planbeskrivningens enfamiljshus bör tolkas som att endast enbostadshus får uppföras (enligt Boverket och TNC95).
  2. Planbeskrivningens enfamiljshus bör tolkas som småhus, vilket innebär att en- och tvåbostadshus får uppföras (enligt (Ä)PBL).
  3. Planbeskrivningen ska inte användas alls (enligt PBL), vilket innebär att flerbostadshus kan uppföras. De boende får då sämre skydd och kan råka ut för att grannens hus säljs och ersätts av hyreskaserner.
  • ÄPBL 1987 blev resultatet av en ministers vilja att omlokalisera myndigheten och som blev överordnat lagens förlorade kvalitet och myndighetens tappade förmåga.
    TNC95 var en skrivbordsprodukt med för liten förankring i människorna och historien.
    Den ytterligare försämringen med PBL 2011 orsakades av en minister på den politiska ytterkanten utan stöd av folkflertalet. Denna försämring korrigerades av domen i HD.
  • Vi hade fått lagar och regler som distanserade sig  från människors rättsuppfattning.
  • Människors rättsuppfattning
  • Den allmänna rättsuppfattningen kan vara svårgripbar. Men beträffande enfamiljshus, flerfamiljshus, flerbostadshus och liknande begrepp har människor en klar logisk uppfattning. De kan tydligt skilja ett tvåfamiljshus från ett enfamiljshus med två bostäder, där familjen har inrättat en extra komplementbostad för generationsboende eller uthyrning. Tvåfamiljshus, såsom parhus å andra sidan, är sammanbyggda självständiga hus för var sin familj. Familjen kan själv bestämma sig för om man vill inrätta en extra komplementbostad i sitt hus. Ett enfamiljshus är enligt definition inte ett tvåfamiljshus, men kan vara ett två- eller trebostadshus. Människor förstår skillnaden.
    På landsbygden har den vanligaste hustypen sedan gammalt varit enfamiljshus, som kan innehålla flera bostäder för olika kategorier. Det har även lösts med tilläggsbyggnader. Attefallshus utökar antalet bostäder till enfamiljshuset.
  • EG-rätten
  • Om det finns en berättigad och rimlig förväntan hos en enskild person, att en situation skall bedömas på ett visst sätt, enligt en lag eller en föreskrift, så går det emot EG:s regelsystem att göra en annan bedömning.
  • Den enskilde förväntar sig exempelvis att det som står i en detaljplan skall vara det som gäller. Om det står i planbeskrivningen, som normalt är skriven på ett berättande sätt som den enskilde lättare kan förstå, så bör planbeskrivningen vara gällande och användas.
  • När den enskilde ser benämningen enfamiljshus, tänker den då i termer av de tre motstridiga alternativen?
    Nej, den enskildes förväntan följer av den allmänna rättsuppfattningen, som är helt annorlunda.
  • Alternativen strider därmed mot EG-rätten.
  • Stortorp 2022-10-17
  • Sten Burwall
  • Slutsats
  • – Medborgaren förutsätter att det som står i en detaljplan inklusive planbeskrivningen ska vara gällande. Domen från HD är ett litet steg i den riktningen.
  • EG-rätten liksom den utökade EU-rätten är något som medlemsländerna rättar sig efter.
  • – Radhus av denna typ i villaområden kan baseras på alternativ 3 men även på att detaljplanen normalt inte förbjuder sammanbyggnad av parhus till radhus eller annat, eftersom lagen efter 1987 inte längre innehåller motsatsbegreppen fristående och sammanbyggt.
  • – Ett alternativ är att forma husen som loftgångshus och dölja loftgångarna bakom en fasad som visuellt liknar en villa.
  • – Den som är emot radhusen kan hänvisa till Europarätten och framhålla att den som läser detaljplanen utgår ifrån att ett parhus/tvåfamiljshus består av två sammanbyggda enfamiljshus varken mer eller mindre.
  • – Nödvändiga regeländringar:
  • 1. Visuell likhet med villa ska enbart användas vid en grov bedömning av inkomna bygglovsansökningar, men bör inte vara ett slutgiltigt särskiljande begrepp.
  • 2. Begreppen en-, två- och flerbostadshus respektive en-, två- och flerfamiljshus bör få separata definitioner. De först nämnda är enbart egenskaper hos de sist nämnda. Det ska inte vara likhetstecken mellan ett enfamiljshus och ett enbostadshus. Skattelagstiftningen, till skillnad från bygglagstiftningen, kan skilja ett enfamiljshus med två lägenheter, som har en skattskyldig, från ett tvåfamiljshus, som har två skattskyldiga.
  • 3. Motsatsparet fristående och sammanbyggt bör återinföras.
  • Avsnittet om människors rättsuppfattning är inget nytt utan hämtat från ett tidigare yttrande till Mark och miljödomstolen 2020.
  • Det återges nedan i förkortad form och med ett litet tillägg.
  • Yttrande gällande Valthornet 3 m.fl. i Huddinge kommun Mål 130-20, 139-20, 140-20.
  • Som part i målet har vi getts möjlighet att yttra oss över inlagan från motparten HÅ Fast Invest AB via sitt ombud.
  • 1. Motpartens förutsättningar
  • 1.1. Motparten hävdar att planbeskrivningen inte ska utgöra en juridisk grund för tolkningen av en detaljplan. Dessutom om man vill begränsa antalet lägenheter per byggnad, ska denna begränsning
    anges i planbestämmelserna.
  • 1.2. Mark- och miljödomstolen konstaterade i sitt förra domslut ang. Valthornet 3 att “Som stöd vid tolkningen av detaljplanebestämmelserna kan detaljplanens syfte och dess planbeskrivning användas.”
  • 1.3. Undertecknad konstaterar att en viss begränsning av antalet lägenheter finns angiven både i bestämmelserna och i beskrivningen. Enligt planbeskrivningen för Stortorp III ska det vara enfamiljshus. Enligt planbestämmelserna ska det vara fristående bostäder, BF, och därmed inte sammanbyggda bostäder, BS.
  • 2. Människors rättsuppfattning
  • Kommunen står upp för sitt beslut att avslå byggloven i sin inlaga. Den pekar även på att begreppen friliggande och enfamiljshus inte är definierade i lagstiftningen. Det är så att detaljplaner med sin styrande lagstiftning vare sig kan eller behöver ta upp alla begrepp och aspekter, särskilt som människor vet hur ett friliggande enfamiljshus, småhus, egnahem och villa brukar logiskt utformas. I detta fall råkar den rättsliga grunden vara Anvisningarna från 1950 och detaljplanen från 1966-68. Under denna tid var Tage Erlander statsminister. Jag träffade honom och minns hur han betonade den absoluta betydelsen av att all ny lagstiftning är i överensstämmelse med människors rättsuppfattning. Det bör fortfarande gälla.
  • (Tillägg: Han misslyckades med bostadspolitiken genom att låta restriktioner från kriget vara kvar som ledde till bostadsbrist och i sin tur till miljonprogramsområdena. Det positiva var stöd för att ta fram mark till småhusbyggande, som inte funnits något av de senaste trettio åren. Den nya regeringen planerar ett återinförande.)
  • Människors rättsuppfattning kan vara svårgripbar. Men beträffande enfamiljshus, flerfamiljshus, flerbostadshus och liknande begrepp har människor en klar logisk uppfattning. De kan tydligt skilja ett tvåfamiljshus från ett enfamiljshus med två bostäder, där familjen har inrättat sin egen extra bostad för generationsboende eller uthyrning. Tvåfamiljshus, som parhus å andra sidan, är sammanbyggda självständiga hus, som ofta liknar varandra och ofta står på egna tomter eller ibland på gemensam tomt. I ett enfamiljshus på egen tomt kan familjen själv bestämma om man vill ha en egen extra bostad. Ett enfamiljshus är enligt definition inte ett tvåfamiljshus, men kan enligt PBL vara ett tvåbostadshus, för en ägarfamilj inte för två. I Stortorp III finns här ingen begränsning för enfamiljshuset på egen tomt. Med Attefallshus har möjligheten utökats. Allt detta styrs av kombinationer av lagar och regler som bör vara logiska och i enlighet med människors rättsuppfattning.
  • Historiskt uppstod villasamhällen i London på 1820-talet och kom till Göteborg på 1840-talet. Det engelska ordet för fristående är ”stand-alone” eller ”detached” och enligt Wikipedia är definitionen
    ”A stand-alone house (also called a single-detached dwelling, detached residence or detached house) is a free-standing residential building. It is sometimes referred to as a single-family home, as opposed to a multi-family residential dwelling.” Denna rättsuppfattning gällande fristående enfamiljshus har stått sig i 200 år, även snart i Sverige. Det handlar om att i villaförorter specificera om det ska vara fristående enfamiljshus och/eller sammanbyggda enfamiljshus till flerfamiljshus som kedjehus, parhus och radhus. Fristående, till skillnad från sammanbyggt, blev synonymt med enfamiljshus. På landsbygden har den vanliga husformen sedan gammalt varit enfamiljshus som är fristående, vilket också präglat rättsuppfattningen.
  • Det juridiska ombudet, i sin strävan att hjälpa ägaren av Fast Invest, använder fel begrepp. Även länsstyrelsen gick i sitt första beslut i april 2017 på samma linje angående benämningen ”fristående
    flerbostadshus”. Men den benämningen kan fungera för att förklara skillnaden i utformning mellan exempelvis höga punkthus i förorten kontra huslängorna utmed innerstadsgatorna. ”Fristående flerbostadshus” är per definition en motsägelse, om den avser konventionellt sammanbyggda
    lägenheter i flerfamiljshus. Fristående, till skillnad från sammanbyggt, blev synonymt med enfamiljshus (som kan ha mer än en bostad).
  • 3. Sammanfattning
  • Kombinationen fristående med sammanbyggda lägenheter i flerbostads- och flerfamiljshus ska inte ha en juridisk innebörd utan möjligtvis vara en beskrivande term i speciella fall. Om utvecklingen i lagstiftning och/eller domstol skulle påverkas av detta vore ytterst beklagligt. Det krävs därför en tydlighet från de rättsvårdande myndigheterna angående benämningar som inte får strida mot logik, tradition och människors rättsuppfattning.
    I övrigt hänvisas till överklagan med yrkande.
  • Stortorp 2020-06-22
  • Sten Burwall

Rättsuppfattningen

Scroll to Top